VaniljSmak

det är verkligen jobbigt.. vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag orkar inte längre och jag har slutat bry mig, fast jag vet att jag borde bry mig.. men jag gör verkligen inte det. Jag kan ta flera IG, jag kan låta dig komma undan med det här, jag kan låta dig trycka ner mig, och jag kan låta dig snacka skit bakom min rygg. Det är ändå inte värt längre.. det är inte värt att kämpa för dig, för mig, för det där.
Jag vill kunna säga, att när skolan är över så drar jag härifrån, jag lämnar allt bakom mig och flyr iväg. Men jag kan inte säga det, för jag har fortfarande inte fått ett jobb och därför har jag inga pengar. Inte nog med att jag tvingas stå ut med allt det här, jag måste också stanna i Sverige och vara arbetslös.

Jag njöt faktiskt av livet i sig, för första gången på väldigt länge idag. Visst var det med lite hjälp, men denna gång njöt jag verkligen av tillvaron. Det var en underbar känsla att släppa på egot. Men tyvärr var jag inte själv och jag tror inte personen som var med uppskattade naturen på samma sätt som jag. Önska att jag legat i gräset själv, det var så underbart att känna hur solen värmde upp än, och hur vinden strök över ens hus, och träden som sträckte sig över mig. Om det inte vore för rastlösheten och de uttråkande suckarna som kom från min vän, skulle det ha varit perfekt. Det är där jag vill vara, i det tillståndet och känslan. Där njöt jag av att bara va