Det är jag
Jag känner mig som jag brukar göra. Som om jag har en tung sten i bröstkorgen, typ, och som om mina lungor inte längre vill andas. Jag tror att min kropp har gett upp. Fast så här har jag väl alltid känt, jag antar att att den kanske inte riktigt är död än. Dödende kanske. Jag vet inte. Det känns också som att det inte finns nån att prata med, fast jag vet att det är många som skulle lyssna om jag försökte, men jag vet inte riktigt vad jag skulle säga. Grejen är att det inte finns nått att säga..
Jag bara är.
(Det känns som om jag borde skriva något kul här, men jag orkar inte. Så förlåt för mitt tråkiga inlägg och för att jag inte skriver något vettigt, men denna gång skriver jag för mig)
Allt jag gör nu förtiden är att sova. Jag orkar inte längre bry mig om något. Jag skiter i om jag är försenad. Engelska lektionerna suger, så jag går inte på dem. Jag orkar inte anstänga mig, knappt att jag orkar bry mig om jag får G eller inte..
Jag drömmer hela tiden om det förflutna. Jag borde tänka framåt! Men det är mycket jag borde. Jag hatar mig själv i skrivandes stund över att jag skrev den meningen för den är så jävla töntig. Hade jag vart en utomstående person och mött mig så skulle jag skrika åt mig att rycka upp mig! Sluta tycka synd om mig själv och göra något av mig. Sluta tänka på dåtiden och sluta önska om omöjliga saker. Jag skulle sett mig som jag ser på endel andra, som en patetisk människa som inte gör annat än klagar (som just nu) Jag skulle skrika åt mig att sluta gemföra alla med honom. Han var ingen speciell! Fast det var väl det som var hela grejen. Det var någon som inte försökte. Någon jag faktiskt förstod mig på
Jag klarar inte av folk som beter sig som du gör. Det är inte så att jag tror att du tror att du kan få vem som helst, eller att du tror att jag kommer säga ja.. Men du beter dig som om du tror det, och jag klarar bara inte av det. Fast det är som man brukar säga i dåliga serier, "Det är inte du, det är jag" Men i detta fallet stämmer det faktiskt. Det är jag.
Jag är rädd för att bli fast vid någon. Jag är rädd för att bli lämnad, jag är rädd för att behöva lämna. Jag vet inte hur man ska bete sig och det är för mkt att tänka på. Jag är rädd för att hamna i en situation där vi är ensamma, där det blir intimt, där det blir jobbigt kallprat. Sen när det blir för enkelt, när jag vet att jag kan få dig. Att allt jag behöver göra är att ringa så är du här, det äcklar mig. Det tråkar ut mig. Det blir till något jag hatar, det blir som en rutin, det blir enkelt och segt. Det är jag. När du kommer för nära drar jag mig ifrån, för jag vill inte känna något. Jag vet ju redan hur det kommer bli och det är det som jag hatar. Ja, okej det finns mycket jag inte vet men det är inte tillräckligt. Jag fungerar inte i rutiner. Jag vill inte vara med nån bara för att vara med nån. Jag tror för mycket på kärlek och jag är rädd för att det inte kommer vara som jag tror, som jag hoppas, som jag drömmer om.
Anledningen att jag gillade honom så mkt var för att han inte var så. Han gav mig uppmärksamhet, men han gjorde det inte enkelt. Jag hade inte kunnat ringa honom och fått honom här några minuter senare. Han var nog som jag. Jag behöver jaga men också jagas. Det var också där det gick fel. Jag jagade honom men när jag fick honom så fick han jaga mig. Haha, inte katt och råtta utan katt och katt. Därför skulle det gå men jag var också för långsam.. det var därför det inte gick.. tror jag. Jag behöver iaf utmaning. Med honom gick det också långsamt. Något jag måste ha, annars får jag veta allt och det är.. tråkigt. Jag måste hitta nya saker, upptäcka något nytt. En förutsägbar människa är som en förutsägbar film. Tråkig, iaf i det sammanhanget.
Jag behöver spänningen och det är nog därför jag älskar att flörta, det är nog därför jag gillar äldre (om man borser från det manliga och allt det heta) någon som är möjlig att få men att inte veta säkert, och inte riktigt är det bästa att satsa på.. Det är då jag vill. Det man inte kan få, det vill man ha. Så är det med mig. Fast jag måste tro att jag har en chans, dock att det kommer bli en utmaning. Då blir det spännande och då vill jag ha dig. Jag vill inte vara såhär men det är så jag är. Tro mig, jag har försökt, jag försöker, men det brukar inte funka.. Så det är inte du, det är jag
Jag tror inte jag kan bli kär. Fast det är nu, jag tror jag kommer att kunna bli kär. Men den tiden är inte här och därför ska jag se till att göra något bra av denna situation. Hur? Det vet jag inte än.. Men det är ju så jag vill ha det
Nu tänker jag bara leva
I'm gonna fly high and kiss the sky
jag älskar dig <3
Kärlek kan vara tricky, det kan vara väldigt svårt och läskigt att våga öppna upp sig för någon.
Men jag finns här om du vill prata :)
(om du vågar haha)
ja, vad är kärlek? Skulle gärna vilja veta.
älskling jag kommer upp till dig någon helg snart! livet är alltid så bra när de är du och jag de spelar ingen roll om jorden är på väg att gå under!:P skratta och ha kul de är vad vi är bra på:D<3 älskar dig<3<3
Jadu darling ibland kan det där med kärlek vara svårt och ångestframkallande. man hittar äntligen killen som man för en gångs skull skulle kunna tänka sig att va med. men så funkar det inte. det är klaart att man får ångest då.. Och efter det så kan man känna att man är oälskad, man orkar ingeting osv... tro mig jag vet hur det är att leva utan kärlek.. för det var det jag gjorde innan robin. Men vet du vad (och du kommer förmodligen inte tro mig nu) någon gång när man minst kommer den där Han som man får. Det gäller bara att inte gräva ner sig i skiten.. För då hamnar man i en ond cirkel.. och om man redan har hamnat där så måste man försöka att ta sig upp innan det är försent.. och darling det är där dina vänner kommer in.. folk som bryr sig och är villiga att hjälpa till. och kom inte o säg att det ionte är så.. för du är väldigt älskad av många.. du vet att även om livet är en dans på rosor, rosor men en jävla massa taggar får du bita ihop och sätta på dig ett par grova skor som taggarna inte tränger igenom... det kommer ordna sig darl, även om det är mörkt nu <3
