Jag är som en tv

Dom ser det jag visar
Men inte mig..
De stirrar timmar in och timmar ut
Men de ser mig inte.

Utan egen talförmåga,
kan jag inte skrika åt dem.
Ibland när jag försöker protistera
När det svartnar..
då slår dom mig.
Hårt.

Jag tvingas lysa,
de gillar mitt sken.
Mina ben går inte att röra,
jag kan inte fly iväg.

Jag tvingas förevigt underhålla dem
tills jag inte längre passar dem i smak.
Då kastas jag ut

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0