VaniljSmak

Fyllde 18år igår, känns jävligt skönt!! :D ÄNTLIGEN säger jag bara.  Det firades med grillning och en utekväll, mycket kul och mycket full! ;) Tack för allt mina kära vänner - för blommor och kladdkaka, för kramar och utekvällen, för grattandet och grillning. mm :)

Grattis till mig, även om detta skrivs dagen efter på valborg. Btw, sjukt bakis idag, uääääh. Ville nästan ta självmord, men det va det värt! haha :D

Jag steg upp varje morgon
endast för att träffa dig
Jag gick och la mig tidigt varje kväll
för att sedan få stiga upp igen

Du fick mig att tappa kontrollen
för första gången
Jag såg allt
på ett helt annat sett

Du försvann
lämnade mig ensam kvar
i det plötsligt svartmålade rummet

Han var mitt friska andetag
Efter att jag drängtes
av ångest

Jag tänker på honom
som jag tänkte på dig
Tänker..

Han öppnade dörren
ljuset kröp fram ur dörrspringan
Gav mig tillbaka andningen
som du tog

Du tog min verklighet
Han har snart lett mig hela vägen tillbaka

Så du ska plötsligt riva hindret
som fick dig att fly
så att jag ska få tillbaka
mina ångestfyllda nätter

Jag tar flera steg tillbaka
mot rummet
för att få se
ifall du är där

Jag tappar hans hand
tar ett steg fram igen
viftar med handen i mörkret
Håll fast vid mig!
Låt mig inte tappa taget..

Allt du hällde ner i mig
alla sår du sprätta upp
Jag kan inte låta bli
Står du utanför min dörr
målar jag om mitt rum

Ännu en vacker dikt som jag inte skrivit. fast denna gång skriven av en tjej från poeter.se -> Lia-Lej
Jag skulle också vilja ha tussilagomod!!
Hoppas ni också gillar den här
Enjoy

Vem är du tussilago?

Vem är du tussilago

som ur markens skydd
törs bryta dig loss
och blommande komma
varje vår till oss

Du sträcker dig mot ljuset
så enkelt det sig ter
att skänkas tussilagomod
är något som jag ber

Att våga blomma
med det jag fått
av Gud att lysa upp med
där det är kallt och grått

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
- glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Tomas Tranströmer

Jag går förbi varje dag
stirrar mig tom
Där låg vi i gräset
Blottade vår hy för solen
tryckta mot varandra

Mina läppar är uttorkade
de blöts inte längre utav dina

Jag såg allt det tydliga,
så jävla oklart!

Min hand
är tom..
Du åt ifrån den

Det är inte möjligt
Men ändå är det de
Det är skrattretande
Jag borde ha förstått

Min ilska bränner på min hud
besvikelsen kyler ner den
så jag kan inte svimma
kan inte vakna upp
och tro att det var en dröm

Jag äcklas
av det beteendet
Av er


Ni lever i en avskild värld
Där skvaller är nyheter
och rykterna faktan

Jag kan inte förstå
att det händer
Men ändå så vet jag
att jag väntade på det

Det är synd om er
lever instängda
växer upp med skitsnack
Ni fick aldrig en sköld
Ni kunde inte skydda er
Stadens ondska


Det är inte ert fel
Utvecklas där
ger spår i livet
Utveckas där
kanske inte händer


Men jag är ingen förståndig kvinna
Jag vill inte vända kinden till
Jag är skapad med ilska som brinner
Hämden lockar
Men
Jag växte upp med moral


Utan att någonsin hört min röst
pratar ni som om ni känner mig
Känslan av att ljuga
att vara i centrum
en känsla som förknippas med glädje
i eran stad


Jag har inte varit där på ett år
tre år har jag bott i stockholm

Du visste inte
vad det var
Du visste inte
vem jag var

Ert ända samtalsämne
kom på tal
Nyheter.
plötsligt minns du
en sanning

Stackars lilla flicka
klart att lögnen var bättre
mer spännande
mer dramatiskt
Du hade faktan


Som en äcklig blaska
utan lagen om mänsklig rätt
Du hade en händelse
Du gav en såpa


Jag har svårt att glömma människor
som en gång stått mig nära
Kanske
Kanske jag förlåter dig


Jag kommer aldrig att glöma
Du kommer aldrig få min respekt tillbaka
Ett svagt minne om dig min vän
"hon vänder kappan efter vinden"
Sant för det gör du
Falskt för i den hålan
finns inga vänner

Jag har precis hört ett rykte om mig som pågår nu i mariefred. Jag förstår plötsligt att det går faktiskt inte att lita på någon därifrån. Mariefredsbor är födda med omoral, dumhet, ego, okunskap, lögner i en liten instängd stad där folk lever för skvaller, lögner, rykten, skitsnack, ledare och utseende. usch. Men vissa lyckas fly, snabbt som fan. och det är dom som skiljer sig från er.

Det spelar ingen roll om du verkligen älskar en person i Mariefred. Du vet innerst inne att du aldrig kan lita på denna person till 100%. Jag vet det nu.

Det spelar ingen roll om du berättade sanningen. Det är det att du faktiskt berättade. Sen att din sanning berättades om och om i Mariefred och utvecklades till det sjukaste jag hört och desutom spritt sig hit. till mig. I STOCKHOLM! Skit samma om det va andra människor som ändrade på sanningen till en lögn. Du sa nått. Du sa nått om mig. Räcker inte det? Det var skit. Men det värsta är att trotts att du fortfarande bor där så har du inte lärt dig. Dom du berättar det till kommer att säga det till mig, hur dyrt de än svär. För det är så ni fungerar. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det och inte tala om hur många gånger jag har fått andra att berätta, hur många gånger jag varit med om det. (i mariefred) Det kommer alltid tillbaka. Så nu vet jag. Dom berättade.
Men nu hörde jag också ryktet. haha sjukt att det sprider sig så fort. Det sjukaste är att jag inte hade en aning om att det var sååå många som visste vem jag var. Att det bildas ett rykte. Ett rykte sprids ändast om det är många som vet om vem personen är. Och jag vet att det är folk som är yngre än mig som hört det och folk som är äldre... Va fan.

Skaffa ett liv, va fan, Ärligt. Och för vad det är värt - är det nån av er som läser det är så är det som säjs om mig inte sant. Det är något jag aldrig skulle göra. Något jag inte ens har varit nära. Men men ni tillhör mitt förflutna och jag hatar verkligen att tänka tillbaka till det förflutna, iaf till den tiden då jag bodde i mariefred. Då det var min vardag. Äcklas. fy fan

Blev så sjukt lessen nyss..
Jag skrev ner en jätte lång dikt och det tog verkligen tid. Använde mig av jätte många minnen och känslor och sen när jag var klar så försvann allt :( Nu har jag suttiit och försökt skriva ner hela igen men jag minns inte allt jag skrev. Det är inte alls samma sak nu, inte samma känsla. Inte alls nöjd över denna :(


Du lämnade mig

Jag vet inte vad jag ska säga
Minnen om dig är starka
ligger nära mitt hjärta
värmer
hugger


Kvällen då vi inte kunde sluta skratta
Jag kommer aldrig glömma
Jag berättade allt
Du berättade om hela ditt liv

Vi satt i din soffa
I en bekväm tystnad
Tänkte på samma sak
Log
Endast i våra drömmar

Vi låg i din säng
I en annan värld
tankarna ihopslingrade
musik strömmade runt omkring

Du dansade och sjöng
högljutt
Tills polisen kom
Vad vi skrattade

Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig


Jag vet inte hur jag ska göra
hur jag öppnar dörren igen
Släppa in folk
Vågar inte komma nära
Du lämnade mig


Du öppnade mitt sinne för Bob Dylan
Förklarade tills jag förstod
Gav aldrig upp

På bänken
Mitt hjärta slog så hårt
Ville inte förlora denna stund
Du smekte mitt ansikte
Varenda linje
Tystnaden sa allt

Vi dansade tryckta emot scenen
Jag tog dina händer mot mina bröst
Vattnet som vi hällde
Svalka inte vår törst

På museumet
på cafet
Du frågade mig om mina känslor
Jag vågade inte svara
Men du visste redan

Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig


Min själ skrek när du berättade
Du skulle flytta långt bort
Dagarna forsade förbi
Jag försökte hålla dem kvar
Längre än möjligt


Du lyssnade med iver och glädje
när jag berättade
Inte på låssas
Du ville veta

Solen värmde
Men du var varmare
Ditt huvud på min mage
Min ena hand i ditt hår
Min andra var sammanflätad med din
Som om det var förevigt

Dina läppar var så mjuka
Skapade för att vara tyckta mot mina
Jag glömde bort alla runt omkring
Tryckte dig emot mig
Ville komma närmre
än någon annan

Vi satt och åt
inne i stan
Jag njöt av ditt sällskap
Blev så varm när jag såg på dig

Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig


Trotts att vår tid var kort
så var det den bästa


Sista gången vi sågs
Var vi inte ensamma
Jag hade bestämt vad jag skulle säga
Men när jag såg dig
glömde jag bort allt annat
Det var som förut
Men ändå inte
Jag höll fast vi dina ord
vi skulle hålla kontakten
Du kramade mig hårt
Jag förstod
Det var sista gången
kramen var lång
men alldeles för kort
Du gick mot bilen
Åkte iväg


Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig
Du lämnade mig

En gammal man ser livets mörka sida
Han kan inte längre knyta skorna
det gör för ont i ryggen
och han kan inte längre sitta med fötterna på bordet
Han duger inte längre till
Döden lurar bakom hörnet
Ångesten sprider sig

En medelålders man tittar sig i spegeln
Han är inte längre den unga killen utan bekymmer
Hans ansikte är slappt
Han måste börja tänka på att stadga sig
Han är vuxen nu
Ångesten sprider sig

En tonåring ser livets meningslöshet
äta, sova, kissa
Samma sak varje dag
Ingen vill ha honom
Han hör skratt
Han känner ilska och ångest
Varför leva?
Ångesten sprider sig

Ett barn skrattar
Han tittar på tv
och blir lycklig när han får glass
Han älskar att leka med sina syskon
Han tycker om att äta
och tycker det är skönt att sova
Han kramar sin nalle och känner sig trygg
Han vet inte vad som väntar honom
Han ser livets ljusa sida

Jag känner hur han kommer tillbaka
Min gamle vän
Som ligger så tryggt vid mitt hjärta
Jag känner honom så väl

Han är den enda jag kan lita på
Den enda som alltid kommer finnas här
Som aldrig kommer lämna mig

Ångest är hans namn

Han är en del av mitt liv
Jag undrar hur jag skulle vara
Om vi inte lärt känna varandra.
Vågar knappt tänka tanken

Ibland när han är borta
lite längre än normalt.
Så får jag panik
och jag börjar undra.
Vad gör jag med mitt liv..

Men då märker jag
Han står ju vid min sida

vi gungar tillsammans
och han välkommnas av det blöta

Jag är ingen folk ställer sig på
längre..
Aldrig mer att de händer

Jag kommer aldrig glömma hur det var
Jag ser andra, så som jag en gång var.
Hur de ryggar tillbaka
hur deras själ blir tyngre och tyngre

Jag hör deras falska skratt
Jag mår illa
Det får mig att minnas
och alla känslor kommer tillbaka
Jag blir rädd
Aldrig mer att de händer

Isället blir jag som dem
och jag hatar mig själv mer och mer
Men allt för att de inte ska hända